Jag säger som Blondinbella. Jag tror fan jag är manodepressiv. Inte helt och hållet men nästan. Livet är en lek och underbart ibland men sen åker jag ner. Ner i skiten och vill bara försvinna! Där har jag hamnat nu. Tror nästan det kommer fram när jag är ensam en längre tid. Alltså då jag inte har någon över huvud taget i min närhet. Det är då alla jobbiga tankar kommer fram. Jag vill ha full fart så de tankarna håller sig borta. Jag har nu varit ensam hemma i 5 timmar och den tiden har varit jobbig. Har tillochmed gråtit. Ni anar inte hur jobbigt detta är. Vill inte ha något medlidande, vill bara få ut detta. Tack