Snart har det gått 3 år.. 3 år av obeskrivlig saknad. Idag brast allting. Jag tittade igenom bilder på dig Bea och utan att jag tänkte på det så började jag gråta. Både lyckliga tårar och sorgsa tårar. Lyckliga tårar för våra minnen tillsammans och sorgsna för att du lämnade oss. Dagen efter du tagit livet av dig, dagen jag fick reda på det, grät jag nonstop hela dagen. Dagen efter det, den 27 var jag på minnesstunden på Bergsåkers skola. Det var så jobbigt att se alla som brydde sig om dig gråta men samtidigt skönt att jag hade andra med mig. När vi skulle gå därifrån kunde jag knappt stå upp. Saknaden är riktigt jävla stor, ibland så stor att jag inte vet vad jag ska ta mig till, då jag bara vill försvinna under jorden. Men jag har lärt mig leva med det, det finns inget jag kan ändra på, olyckligtvis. Men du kommer alltid finnas i mitt hjärta till den dag jag dör.
Den eviga frågan kommer alltid vara; Varför?

Jag älskar dig, min ängel