Denna dag för precis ett år sen, är en dag många vill glömma. Dagen Sebastian lämnde oss. Jag själv stod inte så jättenära honom men jag står väldigt nära hans familj och vänner. Jag kommer ihåg alla gånger jag såg han på fotbollsplanen, på Essvik, hemma hos familjen Rask, ja överallt. Och han var alltid så glad! Ett léende på läpparna varje gång jag såg honom. Det är så jag alltid kommer minnas honom. En glädjespridande person som inte ville en människa ont! Och det gör verkligen ont i mig att detta skulle hända honom. Han som allra minst förtjänade det av alla på denna jord? Jag förstår inte. Jag förstog inte då och jag förstår inte nu. Varför? Jag kan inte hålla igen tårarna när jag skriver detta för jag tänker på dig Sebbe, jag tänker på din familj som måste lida. Men de är stark, riktigt stark. Du försvann ifrån oss alldeles för tidigt. Du hade ju hela livet framför dig. Jag tror att du skulle ha blivit en stor, stark och en framgångsrik man med underbar familj. Men nu kommer du tyvärr inte få uppleva det. Om du bara kunde komma tillbaka? Då skulle allting bli som förut igen och allting skulle bli bra. Vi saknar dig Sebbe, allihopa. Så grymt mycket

Livet är orättvist - så sanna ord